Det finns mycket fint att säga om Florens, men skulle jag bara få tipsa om en endaste sak så är det Mercato Centrale. Det må vara så att förståndet säger en att dom två orden rakt översatt betyder central marknad, annars hade jag nog gissat på något åt mathimmel-hållet. Det är åtminstone närmast den mest rättvisande beskrivning jag kan komma. Tänk er den största inomhusmatmarknad som aldrig tar slut och där allt finns, och lite till och lite till. Senast jag var här hade jag fullt upp med att hänga med när Tomas Diederichsen och Marco Stabile köpte både det ena och det andra mellan komage och hälsena, inte så många egna inköp med andra ord. I fredags tog vi igen det med råge. Eftersom vi under veckan redan fyllt resväskorna med vinflaskor och ätbara souvenirer återstod handbagagen. Jag kände mig lite som en matknarkare när jag gick genom säkerhetskontrollen, men hej, det var det värt.

Mercato Centrale, 5/4 2013

Tänker alltid lite på Joakim von Anka när jag ser bönsäckar, tänk att få bada i torkade bönor och linser. Eller åtminstone stoppa ner hela handen?

Svart majs minsann! Svart majssoppa? Svart polenta? Svarta popcorn?

Jodå, även sådana här stora oststycken ryms i en ryggsäck.

Vi har hittat våren, den är i Toscana! Utanför huset där vi bor blommar rosmarin och i bergssluttningarna tittar nässlorna fram. Det är tur att vi for med tomma resväskor, jag tänker att vi ska fylla dom med ätbara souvenirer såväl som vårsol när det är dags att vända hem igen.

Kul att det ramlar in så många fina Italientips! Innan jag plockar fram mina, så måste jag bara få bjuda på detta inlägg. Veckan i Toscana avslutades med att Tomas lagade italiensk mat tillsammans med Marco Stabile, i hans kök på restaurang Ora d’Aria. Dagen inleddes med att Marco och Tomas handlade råvaror på en finfin matmarknad (San Lorenzo Mercato Centrale, väl värd ett besök). Jag vet inte om italienarna eller vi svenskar fnissade mest när inköp av en sorts komage följdes att av en annan sorts komage, kycklingmage och hälsenor.


En av matmarknadens grönsaksdiskar



Köket på Ora d’Aria.

Och så var det det där med alla komagar. Visserligen svarade Tomas diplomatiskt på frågan om huruvida han gillade ingrediensvalen, att utomlands är det roligare att äta den lokala maten än något annat. Men hej, jag tror bestämt att filmsnutten nedan avslöjar att komage åtminstone inte är vad han hade valt själv. Eller vad tror ni?
[See post to watch Flash video]

Men maten blev ju riktigt god tillslut, även om (tack vare att?) hälsenan under något skede och utan förklaring försvann (!) någonstans i köket. Här är hursomhelst några av rätterna som tillagades. Ett par av dom ska jag försöka mig på att återskapa hemma. Den som sätter sin slant på att komagen inte ingår i den skaran, gissar helt rätt.

Tomat- och brödsoppa

Panzanella; italiensk bröd- och tomatsallad

Komage (nr 2, Trippa)

Kycklingmage

Fiskrätten som serverades tillsammans med riktigt god svartkål

Den typiska toscanska efterrätten visade sig vara en brittisk soppa