För första gången i livet
Var förresten lite avis på treåringen som bockade av så många för-första-gången-i-livet där på den där utflykten förra veckan. Första spårvagnsturen, första karusellturen, första björnspanet, ja ni fattar liksom ni självklart också förstår att om man är tio gånger så gammal så duggar dom där för-första-gången inte riktigt lika tätt. Det här är alltså min ursäkt till varför jag som aldrig någonsin smakat sockervadd bestämde mig för att testa.
Att jag satt med ett litet moln på en pinne i min hand visade sig vara mer spännande än Skansens samtliga karuseller. Och på frågan om man kan äta det där borde jag kanske ha svarat nej, inte minst 2014 när socker och färgämnen är det fulaste man kan bjuda ett barn såväl som sig själv på. Men hej, det kan ha hänt att jag sa bestäm själv.
Ja visst är det svårt att förstå att socker kan se ut på det här viset. Det är magi, och lite kemi och fysik. Mitt i sockervaddsmaskinen häller man ett par matsekdar socker i en liten skål. Värme smälter sockerkristallerna och eftersom skålen roterar pressas det flytande sockret mot skålens kanter tack vare centrifugalkraften. I ytterkanterna finns små hål och när det varma flytande sockret tar sig igenom hålen och möter kallare temperatur så stelnar det till långa och tunna sockertrådar. Det är alltså dessa tunna trådar som kallas spunnet socker och som fångas upp på sockervaddspinnen.
Treåringen köpte inte min förklaring om hur sockervadd blir till. Men eftersom vi redan var överens om att sockervadden inte smakade gott, så bestämde vi oss för att testa om det gick att göra socker av den igen. Om man trycker bort all luft kanske?
Här är vi halvvägs till den lilla sockerboll där historien slutade, närmare socker än så kom vi inte. Men, lika nöjda var vi sockervaddsdebutanter för det. Nu vet vi ju, sockervadd är lika kladdigt som alla alltid har sagt. Så som vi vet det.
