För första gången i livet

Var förresten lite avis på treåringen som bockade av så många för-första-gången-i-livet där på den där utflykten förra veckan. Första spårvagnsturen, första karusellturen, första björnspanet, ja ni fattar liksom ni självklart också förstår att om man är tio gånger så gammal så duggar dom där för-första-gången inte riktigt lika tätt. Det här är alltså min ursäkt till varför jag som aldrig någonsin smakat sockervadd bestämde mig för att testa.

Att jag satt med ett litet moln på en pinne i min hand visade sig vara mer spännande än Skansens samtliga karuseller. Och på frågan om man kan äta det där borde jag kanske ha svarat nej, inte minst 2014 när socker och färgämnen är det fulaste man kan bjuda ett barn såväl som sig själv på. Men hej, det kan ha hänt att jag sa bestäm själv.

Ja visst är det svårt att förstå att socker kan se ut på det här viset. Det är magi, och lite kemi och fysik. Mitt i sockervaddsmaskinen häller man ett par matsekdar socker i en liten skål. Värme smälter sockerkristallerna och eftersom skålen roterar pressas det flytande sockret mot skålens kanter tack vare centrifugalkraften. I ytterkanterna finns små hål och när det varma flytande sockret tar sig igenom hålen och möter kallare temperatur så stelnar det till långa och tunna sockertrådar. Det är alltså dessa tunna trådar som kallas spunnet socker och som fångas upp på sockervaddspinnen.

Treåringen köpte inte min förklaring om hur sockervadd blir till. Men eftersom vi redan var överens om att sockervadden inte smakade gott, så bestämde vi oss för att testa om det gick att göra socker av den igen. Om man trycker bort all luft kanske?
Här är vi halvvägs till den lilla sockerboll där historien slutade, närmare socker än så kom vi inte. Men, lika nöjda var vi sockervaddsdebutanter för det. Nu vet vi ju, sockervadd är lika kladdigt som alla alltid har sagt. Så som vi vet det.

Varför är det blommor i plättarna?

I veckan firade jag en fin dag på Skansen tillsammans med en treåring. Eftersom pangkakor och plättar är det bästa hon vet och fläder är det bästa jag vet, så ska det erkännas att det var med tankarna på en tiopoängare jag stekte fläderplättar den där kvällen innan. Blomklasarna doppas i pannkakssmet och därefter raka vägen ner i plättlaggen. Enkelt och visst är det ju riktigt gott, varannan plätt landade i munnen, varannan i matsäckskorgen. Om matsäcken gick hem hos treåringen? Inte det minsta och jag tror aldrig att jag har sett henne så förvånad som när hon plockade ur plätten ur munnen igen och frågade varför det var blommor i maten.

Fläderplättar
5-6 blomklasar
3 dl mjölk
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 nypa salt
2 msk smält smör

Vispa ner ägg och mjöl i mjölken. Tillsätt salt och smält smör, låt smeten svälla svalt en stund. Skölj klasarna och dela större blomklasar i 3-4 mindre. Tillsätt lite smör i plättlaggen och doppa varje blomklase i smet och lägg en i varje lagg. Stek plättarna på undersidan, klipp under tiden av skaften och vänd därefter och stek lite till.

Nu är fläderfesten här!

Han kallar mig fläderhysterisk, men det jag vet som inte han vet är att fläderfönstret är alldeles för kort för att inte nyttjas till fullo. I onsdags drack vi sista glasen av fjolårets flädersaft och i torsdags kokade vi årets första. I helgen blev det visst tre omgångar till och nu råder verkligen ingen tvekan om att vi klarar ännu ett årsvarv. Sätt på er fläderblicken och ger er ut vetja, det här är saften för er som vill investera minimalt med tid men ändå koka egen. Fläderbuskarna växer runt samtliga husknutar och plocktiden kan avrundas till närmare noll, okej?

Fläderrecepten
Flädersaft
Fläderbubbel (med reservation för att det här är bloggens lurigaste recept)
Fläderpannkaka
Flädermousse i kopp
Sommarbär med fläderkräm
Flädermoussetårtan

Akta, uttalspolisen kommer!

Feschoada, fejoada, fujada! Man kan säga att vi testade alla varianter i radion imorse för att försäkra oss om att inte missa det riktiga uttalet. Oavsett hur man egentligen säger, så är den här bön- och köttgrytan Brasiliens nationalrätt. Jag tror mig veta att det var den här maträtten portugiserna tog med sig när dom for ut i världen och roffade åt sig kolonier, och i Brasilien blev den tydligen kvar. Man kan säga att det är en slags grytvariant av pyttipanna där bönor och rester av saltat eller rökt kött gör sällskap. I många recept verkar såväl grisknorr som fötter åka i, men inte i min, åtminstone inte idag.

Feijoada
2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
3 msk olja
800 g revbensspjäll av bog
200 g rökt sidfläsk
3 st chorizokorvar
2 lagerblad
1 burk krossade tomater
2 burkar färdigkokta svarta bönor
salt och svartpeppar (ev chili av valfritt slag)
1 kruka koriander

Fräs hackad lök och vitlök i olja i en stor kastrull. Dela revbensspjäll, korv och sidfläsk i mindre bitar och lägg i kastrullen. Tillsätt krossade tomater och lagerblad. Lägg på lock och småkoka under ca 1,5 timme. Låt välsköljda svarta bönor koka med sista halvtimmen. Smaka av med salt och svartpeppar. Toppa grytan med koriander vid servering. Servera ris, tortillabröd, avokado och några limeklyftor.